Den här har jag snott…

Karin Tidbeck skrev ett inlägg på sin blogg igår som jag tänkte sno rakt av. Eller alltså inte hennes ord och meningar, utan snarare inläggets själva mening och med egna ord. Så som sig bör. Vad spelas i bakgrund/förgrunden när jag skriver.


Eftersom jag skriver med min snart 18 månader gamla dotter hemma blir det rätt sällan längre sessioner. Man passar på medan hon sover. Och ska tilläggas de där gyllene tillfällena när inspirationen kräver att man skriver ner något genast. Fast då med dotter i knät, i håret och kring fötterna allt ungefär på samma gång.

Kronologiskt börjar jag från fel håll. Alltså vad jag skriver på just nu bakåt till de tidigaste scenarierna. Dammriken och gamla synder.

Splitter – matas med Gillian Welch och And also the trees för att inte förglömma spellistan People ain’t no good.

Kortvåg – kom till mest till tonerna av Stefan Sundströms tolkningar av Allan Edwall. Egentligen hade jag börjat Splitter då och tyckte att fattigmansromantiken passade bra till skogarna kring bruksorten. Men sen jag satte fart med Splitter igen har inte skivan spelats mycket alls. Calexicos fantastiska tolkning av All the pretty horses, Unwomans coveralbum uncovered samt låten The city och Caro Emerald får man inte heller glömma bort. Och så tänkte jag mycket på bioshock.

Fyra plus styrman – Här skrevs mest till tv på storbild. Då scenariot lånade friskt av St Trinian tittades det på de gamla matinéfilmerna om de diaboliska flickorna. Och så lyssnades det på Christian Kjellvander och den här listan… Ska man resa i tiden får man försöka hålla koll på den.

The d’menthe – till Trackslistan från 1985 och Rakt över disc. Mycket Alphaville. Mycket ond bråd död.

Casus Belli, den ljusnande framtid är vår – skrevs nästan uteslutande till Fields Of The Nephilim – Zoon. Mörka toner för en ljus framtid.

En pakt av ånga, i arbetarnas hemliga tjänst – här blir det svårt att veta. Men förmodligen fanns trallgot med. Som sig bör när man far Preussen runt på tre sidor.

Tur att Last.fm har haft så god koll på mig under åren. Annars hade det nog varit svårt att vara helt säker.
Så frågan ställs vidare. Vad lyssnar du på när det skrivs?

Related Posts

4 comments

Ja Fields! Och Nephilim, då. Jag skrev till Elizium ett tag. Jättekul att få nosa på vad som spelas inne på andras skrivkammare.

Alltid Fields. Det är, liksom kaffet, helt livsnödvändigt.
Och Nefilim, då. Lite som en kaka. Onyttig men pulshöjande god.

Ja verkligen, musik är alldeles för viktig del för att bara glömma bort. Har försökt skriva utan musik de senaste fyra veckorna, då familjen är inhyst hos svärmor i väntan på renovering. Det har inte gått alls. Men imorgon, ‘Huzza!’ återtar vi våra domäner och kan spela ohemult högt. Om man med ohemult menar, inte för högt för då vaknar Saga… 

För att parafrasera Eddie Izzard.

Ohemult högt (in my mind.)

Har du någonsin råkat ut för att texten tagit en oväntad/oönskad/oanad vändning på grund av vad som gått i hörlurarna? Jag föreställer mig att vi styrs mer av pavlovska impulser än vad vi är medvetna om. (Eller. Vissa hjärnor kanske funkar mer som Izzards Pavlov-labb, om vi ska fortsätta på den linjen: Day 1: Rang bell. Cat fucked off.)

Det händer, och som du skriver, säkert oftare än man är medveten om. För mig är musik en så integrerad del i processen, nästan som bränsle. Och jag skulle tro, att om man satte sig och verkligen djupanalyserade sin text utifrån vad som spelades kommer man märka att det färgat av sig både här och där.

Men det är ju just när det blir uppenbart, när musiken nästan blir en uppenbarelse, och sätter tonen eller förändrar berättelsen bortom vad man tänkt sig som det blir märkbart.

I Splitter har en endagssession med Diamanda Galas definitivt influerat mig och texten rejält. Så pass att jag senare skrivit om kapitlet i en reviderad form, med annat händelseförlopp.
En av huvudpersonerna, som jag lärt känna som sympatisk, har tagit en främlings liv med ganska mycket övervåld. Just i fallet med Splitter var det både oväntat och oönskat.

Men nu är det där, dådet är gjort och jag kommer alltid veta vad som hände, även om jag stryker händelsen ur berättelsen och väljer den omskrivna texten.

Har du några pavlovska impulser att dela med dig av? 🙂

Comment to Karin Tidbeck Avbryt svar