…om ett spel blir för bra…

Ja vad händer då?

Det här är en tes som jag länge förnekade påverkade mig i mitt leverne, men jag är nog tvungen att erkänna att det är en väldigt viktig faktor. Främst rör det här konsollspel… ett bra datorlir har visserligen samma effekt, men de spelar jag för sällan för att det ska kännas som om påverkan är stor nog. Ett riktigt bra bräd-, roll- eller konfliktspel för den delen spelar till viss del in på den här tesen, även om det tar sig helt andra yttringar.

Jag tror att problematiken ligger i förgängligheten, konsumtionen helt enkelt.

För att förenkla argumentationen håller jag mig främst till konsollspel som är centrerat kring en storyline. En storyline med ett slut, det finns massor med riktigt bra spel med odefinierade slut, men de faller liksom utanför ramen här.

Nåväl…

Ett spel vars story har “allt det där”. Är engagerande, intessant och som suger in en i ett spelande som främst går ut på at få veta mer… följa en pågående såpa etc når en gräns där jag slutar andas vårt vanliga syre, slutar tänka de mer rationella tankarna och egentligen slutar bete mig som folk. För jag når en punkt i spelet där man nästan anar att spelet kommer nå ett crescendo… och där lägger jag ner min handkontroll, plockar ur skivan och siktar in mig på nästa konsumtionsvara.

Galenskap kan man tycka, och jag är böjd att hålla med. Mitt problem ligger snarare i någon form av separationsångest, för när man kommit till den där slutscenen, fått alla svar och man förväntas spela om spelet igen… då blir jag besviken. Inte för att spel särskilt ofta underlevererar, mer än något annat konsumtionsmedia, men för att man investerar tid, engagemang och framförallt tumslitage på något förgängligt.

nej ge mig en banal story, låt den vara bra, men enkel. Ge mig karaktärer som är precis så fantastiska att man vill umgås med dem på tvn ett tag… men ge mig saker att göra, utanför storyn… för då kanske jag råkar spela mig till slutet av misstag, istället för att lägga av när storyn nästan nått sin topp…

Ett bra bräd-, roll eller konfliktspel kan jag investera tid i genom att spela när andan faller på, eller så finns det massor med saker att göra vid sidan av. saker att läsa, fundera kring och bygga sin egna bild… ett konsollspel är mycket mer hands on. Det man “kan” göra definierar vad man förväntar sig. Och kanske är det som så att jag egentligen när en fobi för eftertexter.

För visst vet vi alla att man nästan alltid, efter att ha slitit ut sina tummar på valfritt monster, stirrar dumt på eftertexterna och undrar om det där verkligen är allt…

4 comments

Intressant inlägg. Nu spelar inte jag så mycket konsollspel, jag håller fanan högt vad gäller avhållsamhet från alla typer av elektroniska spel, även om det blivit en del Need for Speed nu på slutet, men den där effekten finns ibland även i icke interaktiva medium. Jag fick den när jag såg Buffy the Vampire Slayer, egentligen är det inte en speciellt bra serie, många avsnitt känns rätt medelmåttiga. Men under sju säsonger har dom byggt upp karaktärerna och utvecklat dem. Hela tiden har fokus legat på personerna, snarare än storyn. Efter ett tag så skapar de ett förhållande mellan rollerna i serien och mig som betraktare. Dessa roller vävs sedan in i handlingen på ett sådant sätt att när man når de sista avsnitten så känns det som slutet inte bara på serien, utan även på rollerna som man börjat bry sig om. Jag tror att det oftast är just detta förhållande mellan roller och spelare/betraktare som gör att man kan sitta där efteråt och känna någon sorts tomhet för att det är över, snarare än själva storyn, för handlingen vill jag oftast gärna veta hur den slutar.

jag håller med dig, till viss del. jag tillhör ju skaran som gillar Buffy och verkligen tycker att den håller – hela vägen… Däremot var serien väldigt lätt att växla mot andra när väl man gjort allt, sett allt… 7+5 säsonger kanske räckte trots allt.

Håller för egen del inte riktigt med; jag uppskattar spel som lagt krut på story och karaktärer, vill verkligen veta hur det går och känner mig snuvad om slutet inte levererar ordentligt. Fahrenheit är ett praktexempel på ett spel som trots lite knöligt interface höll mig limmad vid xlådan tills jag lyckats navigera mig fram till ett slut, och hade det inte förvandlats till ett plattformsspel på slutet hade jag velat spela färdigt Beyond good and evil också. Spel som har storyn som en ursäkt för fräcka nivåer kan jag för det mesta ha och mista (NFS, de flesta shootemups osv).
Fru däremot investerar så mycket engagemang i en bra story att hon har svårt att hantera ett slut. Vi har nu i drygt ett halvårs tid varit till hälften färdiga med vad som med all sannolikhet är den sista Flashmanboken för hon vill inte lämna honom. För henne är ett bra spel ett hon kan plocka upp och lägga ifrån sig utan att bry sig för mkt.

Vet inte om jag egentligen vill ha ngt sagt med allt ovanstående. Ni får väl komma på en slutpoäng själva, jag har annat för mig.

Men det är ju precis det här jag menar… När spelet väl levererar allt det där, karaktärer, vettig story, inga påtvingade element… det är då spelet till sist når kritisk massa. Antingen spelar man klart och riskerar ett grymt antiklimax… eller så lägger man ner, och återvänder till spelet ngn gång (påbörjade precis Phantasy star II igen… 15 år senare, och det är fortfarande lika bra.)

Comment to Erik Avbryt svar