2012 – året som världen skulle gå under. Det var nära nog.
Skrivblocket har stirrat tomt tillbaka på mig under hösten. Några nerspretade idéfrön och minnesanteckningar, som nu nästan känns som skrivet på ett utdött språk, finns där i marginalerna. Men det är allt. Istället har jag haft tid att tänka.
Mest på livet.
Om ett par veckor får min sambo sin sjätte, och förhoppningsvis sista, cellgiftsbehandling. Det har varit för djävligt, för att uttrycka sig milt. Men bland alla läkarbesök, dåliga blodvärden och oro har livet varit otroligt stabilt. Riktningen har varit solklar från start, att komma igenom prövningen helskinnade och att vara tillsammans.
Och nu med målet i sikte kommer jag nog ha både tid och ork att närma mig det där skrivblocket igen.
