Som liten älskade jag Edgar Rice Burroughs böcker om mars. Fantastiska historier i bästa pulp-stil om John Carter. En kapten i armén som hamnar på mars och upptäcker en döende värld där fyarmade barbarer styr. Böckerna är fyllda med klassisk swashbuckling, damer i nöd och fantastiska kontraptioner. Visste ni att vi i framtiden kommer att kommunicera mellan planeter med hjälp av morse? Eller att om ni hamnar i staden Manator, se för tusan upp så att ni inte hamnar på ett sånt där stort schackbräde som finns på vissa torg även här på jorden. Skillnadne är nämligen att där spelar man med levande pjäser… och till döds!

Gör er själva en tjänst och i alla fall ögna igenom en bok eller två, om inte annat så för det rena underhållningsvärdet. Böckerna är inte bra, per se, men de ger en vitamininjektion till fantasin.

Läs mer om Edgar Rice Burroughs och hans böcker
Läs alla böckerna

Och om ni inte tycker att mitt ord är tillräckligt så kanske ni skulle lita mer på Ray Bradbury eller Carl Sagan.

Eller så väntar ni på Disney/Pixarfilmerna som enligt utsago ska ha premiär i juni, 2012

‘I’ve seen artwork and it is just gonna be incredible. I mean really mind gobbly, just extraordinary, really amazing. There are two civilizations on the surface of Mars and John Carter gets teleported there from a cave. He ends up there and he sorts out and it’s the first part of a trilogy of films. It’s directed by Andrew Stanton who directed WALL-E and Finding Nemo. There really aren’t that many geniuses working in Hollywood but I really think that he’s one of them. If you only look at his story telling skills alone, which is what this whole job is about, just telling stories. then you would mark him down as someone who is just gobsmackingly brilliant at bringing you along on a story and adventure. It’s gonna be extraordinary.”

Inte sedan brøderne Dahl gav sig på jakt efter professor Drøvel har väl Norge gett upphov till ett mer intressant projekt. Troll Hunter handlar om Norges största mörkläggning genom tiderna. Med en Jurassic Parkliknande plot, där Norges regering döljer trollen bakom stora elektriska staket och filmad med skakig handkamera känns det som att den här mockumentären kommer bli riktigt bra.

Fast är det en mockumentär? Egentligen. En sökning på ”Norska troll” visar annorlunda. Eller vad sägs om sökträffen ”Norska Troll vann Indalsledenloppet”.

Men låt inte oss hindra dig. Titta på trailern för troll hunter nedan. OBS filmen visas inte i alla mobila läsare. Nu har vi bytt ut filmen mot en som funkar bättre.

*Titeln kommer från det eminenta datorspelet discworld. För en lätt nostalgisk återblick kan ni även titta på videoklippet nedan.

Den här är redan lite gammal. Men jag blir glad varje gång jag ser den. Framförallt för ljudeffekterna. Att folk har för mycket tid, det är helt sant. Men det är ju också helt underbart. Mer tid åt folket. Det är allt vi kräver.

Kan någon starta tidspartiet tack? Kanske någon som forskar fram en tidsmaskin på riktigt. Då får ni min röst. Jag lovar

Och hela tiden hör jag i fjärran skriet av den fruktansvärda skapelse som vaktar dessa domäner.

Då och då kontrollerar jag min ränsel, har jag allt? Var lade jag terpentinen? De läkande örterna och salvan mot pesten? Och det är då det händer… som från ingenstanns finns dom bara där. Ett par fruktansvärda bestar med drägglande käftar som sargar mig svårt och slår mig ur balans, och innan jag har hunnit få fotfäste igen och få upp min sköld till försvar har dom slitit upp min strupe…

Jag spelar Demon’s Souls, kanske det konstigaste och mest ambitiösa spel jag spelat på länge. Krasst sett är det ett rätt mediokert ”rpg”, dessutom ett japanskt sådant, men utan blå hårkalufser, galna cutsenes och konstiga minispel. Nej istället är det ett japanskt rollspel för konsoll som lånar friskt från den europeiska traditionen, i alla fall vad det gäller setting. Och Demon’s Souls piskar det mesta i genren på just stämning. Dessutom gör det väldigt många saker rätt.

Jag har spelat spelet ganska länge nu och försökt mig på att definiera vad det är som gör att jag tycker det här är roligt. För egentligen är det inte det. Anledningen är att det är så bisarrt svårt innan man har förstått sig på hur man ska göra, och har man otur finns det ingen som berättar för en, eller tipsar om hur man ska agera innan man möter på en stor, elak, själstörstande demon… Och dom finns det flera av.

Just den biten, att jag som spelare inte vet, är en stor del av spelets charm (och det som gör det svårt). Väldigt mycket information delges dig inte i spelet, i vanlig mening. Nej istället får du förlita dig på att andra, som spelar spelet, väljer att lämna meddelanden och råd efter vägen om hur du ska gå till väga. Och för att göra det hela mer intressant så vet du inte heller om du alltid kan lita på informationen du får. Du blir helt enkelt paranoid, på riktigt. Och det gör att spelet får ett kraftigare tag om dig och drar dig med in.

Det finns en wiki, startad av inbitna spelare, som är fullmatad med tips, råd och hemligheter och som ständigt fylls på med nya strategier, råd och tips.

Detta är ett spel som inte har några som helst problem med att ha ihjäl dig om du inte har full koll på vad som händer. I mörka gångar kan det plötsligt finnas avgrundsdjupa hål, det som ser ut som en dörr kan dölja en fälla, och ett rum fullt med skatter kan snabbt förvandlas till ett brinnande inferno. Så man dör, väldigt ofta. Och när du dör får du vackert börja om i början av den nivå du befinner dig på och kämpa dig tillbaka till platsen du dog och din blodfläck, för att där återfå alla de själar som du samlat på dig. Själar är spelets valuta. Och för dom kan du köpa på dig utrustning du behöver, eller så kan du samla på dig tillräckligt många för att köpa upp dina stats.

Och för att göra det bara lite svårare för dig är det dessutom så att om du dör, på vägen till din blodfläck, ja då är alla dina själar du burit på borta för alltid, och du får börja samla ihop dom igen.

Frustrerande? Absolut.

Men ack så härligt. För när du för femtioelfte gången har kämpat dig igenom slottet och står öga mot öga med den demoniska best, du för stunden valt att kväsa, och till sist får in det där avgörande hugget eller lyckas få iväg pilen mot alla odds, ja då är det helt magiskt. Belöningssystemen går igång för fullt och man käner att man verkligen har ”åstadkommit något”. Och då är all frustration och allt man har fått utstå i spelet som bortglömt och man ger sig av för att ta sig an nästa best.

Demon’s Souls har dessutom många fler finesser. Man kan bjuda in andra spelare för att få hjälp tillexempel. Och man kan invaderas av andra spelare med onda avsikter… dessutom kan en av bossarna i spelet vara kontrollerad av en motspelare… eller så är han det inte.

Och som om inte det vore nog påverkas spelvärlden av vad du gör och vad alla andra spelare gör. Varje delvärld har en såkallad world tendency. Skalan går från Pure Black  till Pure White och din spelvärld påverkas av hur tendensen är. Skulle den vara Pure Black kommer dina fiender att vara tuffare, men i gengäld belöna dig med fler själar och bättre loot. Om den däremot är Pure White är fienderna lite lättare att kväsa, men du blir inte riktigt lika rikligt belönad. Dessutom finns det speciella events i världen som du bara stöter på om din värld har rätt tendens när du befinner dig där…

Och plötsligt inser jag att jag är fast i en spelvärld och den har alla trumf på hand. Det enda jag kan likna det vid är den känsla jag hade när jag som åttaåring spelade soloäventyret Tjuvarnas Stad. Allt var dödligt, minsta skatt kunde visa sig vara penslade med gift och varje nytt vägval kunde sluta i ond bråd död…

Ja, såhär i efterhand kanske inte Tjuvarnas stad kan vara sådär fantastiskt som jag minns det. Men en sak är säker Demon’s souls är just precis det.

Frustrerande och härligt på samma gång. Och väldigt väldigt beroendeframkallande.

Kanske väntar bara hennes arvtagare på att sända ut nya drönare över världen och få oss att bli viljelösa slavar i Brandtmeisters nya regim.

Är det kanske dags för uppföljaren som ger alla svar?

[nggallery id=1]

Men hur tänkte dom egentligen när dom gjorde den rosa bubbliga stickade mössan? fin javisst, men nog ser det ut som att man har en hjärna på huvudet. Fast det är klart. Manethatten går ju inte heller av för hackor.
Fast allra helst vill jag ha en skäggluva.