Inte sedan brøderne Dahl gav sig på jakt efter professor Drøvel har väl Norge gett upphov till ett mer intressant projekt. Troll Hunter handlar om Norges största mörkläggning genom tiderna. Med en Jurassic Parkliknande plot, där Norges regering döljer trollen bakom stora elektriska staket och filmad med skakig handkamera känns det som att den här mockumentären kommer bli riktigt bra.

Fast är det en mockumentär? Egentligen. En sökning på ”Norska troll” visar annorlunda. Eller vad sägs om sökträffen ”Norska Troll vann Indalsledenloppet”.

Men låt inte oss hindra dig. Titta på trailern för troll hunter nedan. OBS filmen visas inte i alla mobila läsare. Nu har vi bytt ut filmen mot en som funkar bättre.

*Titeln kommer från det eminenta datorspelet discworld. För en lätt nostalgisk återblick kan ni även titta på videoklippet nedan.

Den här är redan lite gammal. Men jag blir glad varje gång jag ser den. Framförallt för ljudeffekterna. Att folk har för mycket tid, det är helt sant. Men det är ju också helt underbart. Mer tid åt folket. Det är allt vi kräver.

Kan någon starta tidspartiet tack? Kanske någon som forskar fram en tidsmaskin på riktigt. Då får ni min röst. Jag lovar

”I find twitter to be the most powerful aggregator of sheer novelty that humanity has yet possessed. […] It is the 1990´s equivalent of a shopping bag filled with $500 worth of important magazines.”

Gibson talar även om fenomenet med porr-botar på twitter som till en början svärmade kring honom, när han startade sitt konto. Och nu när de har utrotats känner han en viss nostalgisk saknad.

Man kan identifiera när twitter fick inflytande över hans bok Zero History, just på grund av porr-botreferensen.Dessutom nämner han hur hans liv ter sig när han skriver sina böcker. Det är en lång process, säger han. Fjorton månader utan ett normalt liv. Tror att de flesta som skriver känner igen sig i det där. Oberoende av om man skriver noveller, böcker, fan fiction eller bara väldigt långa kontaktrapporter.

Precis som jag ogillar han att ta bilder när han reser. För det är egentligen inte de där bilderna som är de viktiga minnena, och som ger en inspiration utan det som sker runt omkring. Dofter, ljud etc. Något som fick stor inverkan på hur jag beskriver miljöer i mina egna scenarion. Visst kan en bild vara bra som en guide till en spelledare eller som en handout till spelarna. Men det är ändå viktigast att kunna beskriva en plats mer levande, hur luften darrar, hur försäljaren ständigt suger på sin mustasch innan han godtar eller refuserar ditt bud.

Intervjun är väldigt intressant, vare sig man gillar Gibson eller inte. Gillar särskilt delen om mainstreams vara och inte vara. Och hur något som kan vara mainstream kan passera obemärkt för många idag. Det handlar mer om att man hör något i bruset som man lägger märke till i förbifarten. Ett budskap bland alla andra. Och varför det är så.
Gibson talar om ett paradgimskifte, där mainstreamkultur inte längre är så mainstream som vi tror. Och framförallt inte har den makt mainstream en gång hade.

Man talar även om gammelmedias roll på internet och att de stora tidningsjättarna kanske snart inser att de inte kan tjäna dom pengar man trott och drar sig ur, vilket ger internet tillbaka till alla freaks. För helt ärligt, likt bilindustrin, vilken annan form av verksamhet skulle klara sig i en affärsmodell där man är beroende av att investerare pumpar in pengar i deras verksamhet för att de ska kunna finnas kvar på en marknad där de inte är efterfrågade. Jag är själv en stor förespråkare för tryckt media, eller snarare läser jag hellre böcker på papper än på nätet (även om iPad kanske kommer att förändra min syn): Det är något med känslan av papper och doften av bok som är trygghet och ett löfte om eskapism, en möjlighet att fly undan vardagen. Men att läsa nyheter på nätet måste vara gratis. Att betala för att få premiummaterial känns förlegat och dumt.

Nåväl, jag ska inte fastna i en lång diskussion om medias vara eller inte. och inte heller ska jag referera hela intervjun.
Ni får se den själva. Den är ganska lång, men sevärd.

Och sen bör ni snarast läsa Pattern recognition, Spook Country och Zero History om ni är det minsta intresserade av reklam och marknadsföring. Eller bara vill läsa riktigt bra technofuturistiska thrillers, fast i en nutid (och i vissa fall en dåtid) som ni knappt känner igen.

Som nybliven förälder tänker jag även mycket på vad jag ska lämna vidare. Kommer min lilla Saga att dela min fascination av att läsa och skriva? Vad komemr hon behöva kunna i sitt liv, som jag inte kan? Finns det något jag aldrig lärt mig som hon borde kunna? Och så är det såklart. Jag pendlar mellan total skräck inför framtiden och en känsla av att framtiden kommer bli fantastisk för henne. Och på det temat lämnar jag er med följande lilla text skriven av William Gibson 1986.

In the May 1986 Vancouver Magazine I had a feature article called Sequels of literary parents who had written about their offspring. When I asked William Gibson to be part of my project he not only posed with his son Graeme and a hard copy of his Hugo award, but he also wrote a beautiful little essay on a father’s love for a son.
————————————————————

”I was an only child, both parents dead. Kind of like being the sole survivor of some drowned Atlantis; nobody else remembers. The way back, it turns out, is to have your own kids. As a kind of bonus, you get to figure out all the kid stuff you might have missed on the way up. Like I’d only ever known how to make this one kind of paper airplane, a really clumsy one that didn’t fly very well. So I started buying Graeme books with instructions for different planes. Now he knows about 20 different folds: darts, canards, flying wings, tiny little origami numbers that imitate swallows, step-discontinuity airfoils that I still haven’t learned how to make…We fly them off the front porch, they get caught in trees, I knock them down with sticks. Truly the basic stuff of sanity.”
William Gibson

Den Gamla Neil skrev det här 1986. Pure brilliance.

I Cthulhu
or What’s A Tentacle-Faced Thing Like Me Doing In A Sunken City Like This
(Latitude 47° 9′ S, Longitude 126° 43′ W)?

I.

Cthulhu, they call me. Great Cthulhu.

Nobody can pronounce it right.

Are you writing this down? Every word? Good. Where shall I start — mm?

Very well, then. The beginning. Write this down, Whateley.
Läs resten

Fantastisk läsning. Och glöm nu inte att läsa sluttexten, ett ursnitt av den finns här för er som inte orkar läsa…

That Lovecraft, a devoted anglophile, was a fan of the man’s work is unsurprising. That P.G. Wodehouse was a fan of Weird Tales is perhaps more so. How their lengthy correspondence got into my grubby little hands I do not wish to go into at this point. Suffice it to say that I possess not only their only collaborative novel (alternatively titled The What Ho! On The Threshold and It’s the Call of Cthulhu, Jeeves ) but also fragments of their musical, Necronomicon Summer , in which the heroine is called upon to sing those immortal lines:

I may be just a bird in a gilded cage

A captive like a parakeet or dove,

But when a maiden meets a giant lipophage

Her heart gets chewed and broken, like that old adage�

-I’m just a fool who

Thought that Cthulhu

Could fall in love!

För än mer Lovecraft/P.G. Wodehouse kan ni alltid ge er i kast med Rollspelsbarens Gentlemännen utan skuggor

Och hela tiden hör jag i fjärran skriet av den fruktansvärda skapelse som vaktar dessa domäner.

Då och då kontrollerar jag min ränsel, har jag allt? Var lade jag terpentinen? De läkande örterna och salvan mot pesten? Och det är då det händer… som från ingenstanns finns dom bara där. Ett par fruktansvärda bestar med drägglande käftar som sargar mig svårt och slår mig ur balans, och innan jag har hunnit få fotfäste igen och få upp min sköld till försvar har dom slitit upp min strupe…

Jag spelar Demon’s Souls, kanske det konstigaste och mest ambitiösa spel jag spelat på länge. Krasst sett är det ett rätt mediokert ”rpg”, dessutom ett japanskt sådant, men utan blå hårkalufser, galna cutsenes och konstiga minispel. Nej istället är det ett japanskt rollspel för konsoll som lånar friskt från den europeiska traditionen, i alla fall vad det gäller setting. Och Demon’s Souls piskar det mesta i genren på just stämning. Dessutom gör det väldigt många saker rätt.

Jag har spelat spelet ganska länge nu och försökt mig på att definiera vad det är som gör att jag tycker det här är roligt. För egentligen är det inte det. Anledningen är att det är så bisarrt svårt innan man har förstått sig på hur man ska göra, och har man otur finns det ingen som berättar för en, eller tipsar om hur man ska agera innan man möter på en stor, elak, själstörstande demon… Och dom finns det flera av.

Just den biten, att jag som spelare inte vet, är en stor del av spelets charm (och det som gör det svårt). Väldigt mycket information delges dig inte i spelet, i vanlig mening. Nej istället får du förlita dig på att andra, som spelar spelet, väljer att lämna meddelanden och råd efter vägen om hur du ska gå till väga. Och för att göra det hela mer intressant så vet du inte heller om du alltid kan lita på informationen du får. Du blir helt enkelt paranoid, på riktigt. Och det gör att spelet får ett kraftigare tag om dig och drar dig med in.

Det finns en wiki, startad av inbitna spelare, som är fullmatad med tips, råd och hemligheter och som ständigt fylls på med nya strategier, råd och tips.

Detta är ett spel som inte har några som helst problem med att ha ihjäl dig om du inte har full koll på vad som händer. I mörka gångar kan det plötsligt finnas avgrundsdjupa hål, det som ser ut som en dörr kan dölja en fälla, och ett rum fullt med skatter kan snabbt förvandlas till ett brinnande inferno. Så man dör, väldigt ofta. Och när du dör får du vackert börja om i början av den nivå du befinner dig på och kämpa dig tillbaka till platsen du dog och din blodfläck, för att där återfå alla de själar som du samlat på dig. Själar är spelets valuta. Och för dom kan du köpa på dig utrustning du behöver, eller så kan du samla på dig tillräckligt många för att köpa upp dina stats.

Och för att göra det bara lite svårare för dig är det dessutom så att om du dör, på vägen till din blodfläck, ja då är alla dina själar du burit på borta för alltid, och du får börja samla ihop dom igen.

Frustrerande? Absolut.

Men ack så härligt. För när du för femtioelfte gången har kämpat dig igenom slottet och står öga mot öga med den demoniska best, du för stunden valt att kväsa, och till sist får in det där avgörande hugget eller lyckas få iväg pilen mot alla odds, ja då är det helt magiskt. Belöningssystemen går igång för fullt och man käner att man verkligen har ”åstadkommit något”. Och då är all frustration och allt man har fått utstå i spelet som bortglömt och man ger sig av för att ta sig an nästa best.

Demon’s Souls har dessutom många fler finesser. Man kan bjuda in andra spelare för att få hjälp tillexempel. Och man kan invaderas av andra spelare med onda avsikter… dessutom kan en av bossarna i spelet vara kontrollerad av en motspelare… eller så är han det inte.

Och som om inte det vore nog påverkas spelvärlden av vad du gör och vad alla andra spelare gör. Varje delvärld har en såkallad world tendency. Skalan går från Pure Black  till Pure White och din spelvärld påverkas av hur tendensen är. Skulle den vara Pure Black kommer dina fiender att vara tuffare, men i gengäld belöna dig med fler själar och bättre loot. Om den däremot är Pure White är fienderna lite lättare att kväsa, men du blir inte riktigt lika rikligt belönad. Dessutom finns det speciella events i världen som du bara stöter på om din värld har rätt tendens när du befinner dig där…

Och plötsligt inser jag att jag är fast i en spelvärld och den har alla trumf på hand. Det enda jag kan likna det vid är den känsla jag hade när jag som åttaåring spelade soloäventyret Tjuvarnas Stad. Allt var dödligt, minsta skatt kunde visa sig vara penslade med gift och varje nytt vägval kunde sluta i ond bråd död…

Ja, såhär i efterhand kanske inte Tjuvarnas stad kan vara sådär fantastiskt som jag minns det. Men en sak är säker Demon’s souls är just precis det.

Frustrerande och härligt på samma gång. Och väldigt väldigt beroendeframkallande.

Fantastiskt snyggt bygge. Väl genomfört och kanske att man skulle kunnat göra mer för att få deltagaren att interagera mer. Sekvensen under vattnet leder mina tankar till BioShock. Men sitt inte här och läs, titta och njut. Och missa inte filmklippet som visar det ur arrangörernas synvinkel efteråt. Good stuff.

SÅ! vem bygger något sånt här och arrar på närmsta konvent? Eller ännu bättre, vem bygger en sån här till mig (och ett garage att ha den i)?

[nggallery id=1]

Men hur tänkte dom egentligen när dom gjorde den rosa bubbliga stickade mössan? fin javisst, men nog ser det ut som att man har en hjärna på huvudet. Fast det är klart. Manethatten går ju inte heller av för hackor.
Fast allra helst vill jag ha en skäggluva.

Lat är jag dessutom, för istälelt för att skriva ett helt eget inlägg om saken länkar jag helt fräckt till Gizmodo.

Jag vill också ha en Tesla-käpp.

Tags: Steampunk