Solnedgång över Kykladerna är Kurragömmaklubbens mest svårförlösta scenario någonsin. Redan efter att En pakt av ånga var framfört på GothCon XXIX (2005) fanns det en feberartad dröm om en tzatzikiwestern. Ett grekiskt drama, med westerntematik. Lite förhastat bestämdes att det skulle bli nästa del i berättelsen om arbetarnas änglar. Och sedan insåg jag vansinnet. Jag har aldrig själv varit i Grekland, det närmaste jag har kommit är förmodligen julkalendern Stjärnhuset där Johannes Brost och Sif Ruud guidade mig genom stjärnhimlen och grekiska myter.

Dessutom fanns det inte tillräckligt med kött för att göra en western på riktigt. För om sanningen ska fram så är en westernsaga inget utan revolvermän, banditer, en blodtörstig urbefolkning och så guld förstås. Massvis med guld. Så utkast efter utkast ratades.

Och det var då nästa misstag uppenbarade sig. Vi stal, rakt av, från Harry Flashman. Vi valde att hoppa över en del i berättelsen och lutade oss mot att vi inte hade fått tag på rättigheterna till Oliver Peters memoarer. Och så skrevs Casus Belli. Ett helt OK scenario men med ett stort problem. Ingen fick tala om vad som hände i Grekland. För det visste vi ju inte. Och slutet blev ett antiklimax. Ingen visste egentligen riktigt varför Oliver Peters valde att agera som han gjorde. Nu vet vi. Och kanske förstår vi.

Så till sist, efter mordlystna gamla gudar och tidshoppande flickskoleelever lockade grekland igen. Och nu var det svårare än någonsin. Inte nog med att det här var del två som skulle förklara glappet mellan del ett och tre. Det var dessutom ett klassiskt mellanäventyr. Den där typen av scenario som egentligen borde leda upp till det stora avslutet. Det som redan har varit.

Där fastnade jag väldigt länge.

Scenariot har tagit flera omskrivningar. Det har kapats och slängts versioner i drivor. Och det har läckt in i allt annat jag har försökt skriva under tiden.

Ett tag såg jag så mycket westernfilm att jag började må lite lätt illa vid åsynen av cowboyhattar.

Berättelsen har handlat om det grekiska kungahuset och om det femte partiet. Om ett grekland i ekonomisk kris. Men det slutade kännas bekvämt när verkligheten hann ikapp historien.

Ett tag skred legendariska bestar omkring och spred förödelse. Men hjärtat i Kurragömmaklubbens ångfantastik har alltid varit maskinerna. Det fantastiska kommer av drömmen kring en underlig teknologisk avart av vår egen tid. inte av magiska alver och monster från bortom slöjorna.

Så till sist tog jag mig friheten att ändra i slutet. Eller snarare början av Casus Belli. Med risk för att drabbas av kommentarer som “Nej men det var inte så det hände.” eller “Baxter sköt faktiskt först” upplever jag att jag har både förbättrat Casus Belli men framförallt räddat Solnedgång över Kykladerna från det sömnigaste slutet i universum. För vem vill sluta spela ett scenario med en scen som bara en person får ta del av? Och framförallt med ett olösbart mysterium?

Så med det sagt är jag sjukt nöjd med att äntligen ha skrivit färdigt Solnedgång över Kykladerna. En tzatzikiwestern och en värdig uppföljare till En pakt av ånga. För att inte tala om att det nu, med sviten komplett, gör Casus Belli rättvisa.
Casus Belli som inleddes med följande citat:

”I sagorna finns det drakar som förgör städer, giganter som terroriserar landsbygden, omänskliga rovdjur som lurar i natten, fruktansvärda fåglar med kvinnoansikten och ett lejons kropp, och en hjälte förgör dem. I sagan är allt så enkelt, för när väl monstret är dött så är lidandet över. Det hela är bara ett mekaniskt problem som man ska lösa.

Men kärleken… kärleken fortsätter att såra, även efter att det mekaniska är löst. Obesvarad kärlek gnager sig fast och lockar med allt som är gott i världen, men lurar med allt som är ont. Den obesvarade kärleken överlever på sitt eget gift och växer sig större där inget annat kan växa…”

Utan att avslöja för mycket kommer hennes majestät Drottningen att närvara vid inledningen tillsammans med hennes fetlagda och surikatliknande rådgivare. Någon kommer kokas levande i ånga och arbetarnas änglar sänds iväg på en välförtjänt semester. Allt på en förmiddag.

För en handfull dollar, dansar vi Zorba. 

Tills vidare kan ni läsa min novell Kortvåg, skriven för  Vertigo förlag och SFbokhandelns Lovecrafttävling. Mitt bidrag kom på en god andraplats.

Har satt upp en kanal på twingly med RSSflöden som rör rollspel i stort. Men det finns ju massor med mer. Så tipsa gärna om fler bloggar/sidor som borde vara med. Kravet är att det ska finnas ett RSSflöde som vi kan länka in. Jag adderar dom så fort jag kan. Sprid gärna kanalen vidare. Kanalen finns här:

http://www.twingly.com/rollspel

Vi kommer försöka uppdatera löpande här på bloggen, bland annat även med speltestdatum eftersom vi vill hinna få möjlighet att låta alla som ska spelleda scenariot att få spelat igenom det minst en gång. Är man intresserad av att vara med på ett speltest och/eller att spelleda är man välkommen att höra av sig till oss.

GothCons hemsida har äntligen lagts upp också, den har vi väntat på. Tyvärr verkar foldern vara lite försenad, men man kan inte få allt.

Till nästa gång lämnar vi er här med en liten teaser från min kollega Jaroslav Karlsson som har tagit fram ett första utkast på en illustration till scenariot.

En artikel där man klistrat in ett järnkors på en gammal illustration av ett ufo, för att man tyckte det såg lite fräckt ut. Egentligen handlade artikeln om en bok där en polsk författare ansåg sig ha bevis för att tyskarna inte bara hade planer på att bygga ett UFO, utan tt dom också hade kommit såpass långt att det faktiskt hade flugit.

Enter internet… som genom ett trollslag finns det nu massor med fina blogginlägg om att tyskarna verkligen flög med UFOn.

Kanske att det här egentligen bara är ett PRtrick för den fantastiska Iron Sky, vem vet. Men lite fint är det ändå. Verkligheten vinner ibland trots allt.

I vilket fall, jag hade gärna spelat scenariot där man ska rädda London från flygande mysteriska objekt fulla med arga tyskar. Det låter ju faktiskt precis hur fantastiskt som helst.

Förresten, SchicksalSaucer der Himmel kan grovt översättas till Doom saucer of the skies och myntades av Boing Boing. Men visst hade det varit ett fint namn på ett hemligt tyskt vapen anno 1944?

Namn har makt, man ska inte tro något annat. Och även om vårt arbetsnamn Yippie-Kai-Yay Ὅμηρος på många sätt är talande så är det svårt att säga. ”Vad ska ni spela? Vi ska iväg och spela Yippie-Kai-Yay *hrmmkl*”

Så nu vänder vi oss till er för tycke och fundering. Vi lovar att ta era kommentarer i åtanke. Och kanske att vi ignorerar dom helt.

Som det är i skrivande stund finns följande förslag på pappret:

Fiat Lux
Zorba Kill
Prussia rides again
Preussisk sommar
Min stora feta ångdrivna grekiska [insert contraption here]
Fara på irrfärd

Och självklart gillar vi undertitlar.

Bland de som kommer in med förslag väljer vi ut någon som vi ärar, hyllar och ger ett fint pris.

Men för att ni inte bara ska behöva arbeta denna härtliga fredag bjuder vi även på lite länkkärlek.

Hur skulle stjärnornas krig varit om det var en 3Dfilm från femtiotalet kanske ni har undrat?
Undra inte mer…

Michael Abbot, en lärare som lär ut det fantastiska ämnet datorspelens historia, har en blogg, the brainy gamer som definitivt är läsvärd om man är intresserad av speldesign och narrativ i spel.

I en av sina senaste poster behandlar han det faktum att spel förr och spel nu är två helt olika typer av kaka. Förr fick man, likt demon’s souls, sätta sig in i ett störtre sammanhang än idag. Spelen hade lager på lager av information som endast den mest inbitne kunde komma åt. Jag minns fortfarande spelet Captain Blood till commodore 128 som vi aldrig riktigt förstod. Och även om långt ifrån alla spel förr hade detta lager på lagertänk var det ändå rätt vanligt.

Michael skriver i sin blogg om en av de uppgifter han brukar dela ut till sina studenter, att spela Ultima IV. Ett spel som bröt konventioner. I en tid där datorrollspelen följde en given mall. Du skapade din karaktär, rullade stats och fick klara direktiv om hur du skulle rädda världen så gjorde Ultima IV något nytt. Du fick ranka åtta dygder och baserat på vad du gjorde för val fick du din karaktär färdig med yrkesval och rubbet. Spelet gav dig heller inga tydliga direktiv om vad du skulle göra utan dina val skulle leda dig till att bli en avatar, en dygdernas förkämpe. Och först när du uppnått ett dygdefuyllt leverne och samlat på dig ett antal reliker kunde du ge dig ner till avgrunden och uppnå full Avatarstatus.

Så hur tas ett sånt spel emot idag, 22 år senare? inte speciellt bra alls tyvärr. Eleverna fick fem dagar på sig att spela spelet. Här följer några kommentarer som eleverna fällde efter kursen:

• I’ve been very confused throughout the entire experience. I’ve honestly sat here for hours trying to figure out what to do and it just isn’t making much sense to me right now.
• When I start a game I like to do it all on my own, but it’s been impossible to do so with Ultima. I’ve asked friends for help, looked up FAQs/walkthroughs, and even searched for Let’s Play Ultima 4 on youtube and am still uncertain as to how to get further in this game.
• Yeah, I still have no idea what the main goal is. I suppose it’s to basically find out what the purpose of the Ankh is. But I see no way of furthering that goal.
• I tried for awhile without any walkthroughs to get the full gamer experience sort thing and within the hour I gave up because of a combination of bad controls and a hard to get into story for me at least. It reminded me of a bad runescape.
• i dont quite understand the concept of the game. i believe my main confusion is the controls and how it displays what you have done and how you moved. im not used to rpg’s and i dont like them to much. i hope to find out how to move forward,but so far no luck.
• How the hell do I get out of here after I die?

  

Är vi så vana idag att all vår underhållning är färdigtuggad? Rälsade shooters och klichéartad handling säljer mer än någonsin. Vill vi verkligen inte ha mer? Å ena sidan blir jag lite rädd, å andra sidan finns det mindre och mindre tid över att spela spel som kräver för mycket engagemang.
Läs resten av artikeln hos Brainy Gamer

För en mindre summa får man spela ett av kaféets spel. Enligt Snakes and lattes kommer de snart att börja köra temakvällar och införa ett hyrsystem så att man kan ta med sig ett spel hem och spela med vännerna i hemmamiljö.

Kan ingen öppna en svensk filial av Snakes and lattes?

Som en brädspelsbar på konvent fast alla dagar om året och med bättre tillbehör. För även om man på rätt många kafé idag kan spela både bräde och råttfällan skulle jag gärna lägga ett par timmar valfri dag i veckan på att gå till ett brädspelscafé.

Någon som vet om det finns något ens snarlikt i göteborg? Speltisdagarna på Cello var trevliga, men pågår det fortfarande?