Januari… nytt år… och en envis fuktskada. En tredje/fjärde/femte(?)del av kurragömmaklubben har evakuerats till borås och har inte tillgång till alla sina anteckningsböcker och annat. Men det händer saker. Sen nyår har det skrivits färdigt en ny scen till solnedgång över Kykladerna och jag har även fått hjälp med illustrationer av den alltid så fantastiska Jim. Jim har även gjort illustrationer till flera av våra tidigare alster, bland annat en ångdriven hästdroska och en ormburk i vikformat. Så ni kan räkna med att det blir hur grymt som helst. Så det rör på sig kan man säga.
Utan att avslöja för mycket kommer hennes majestät Drottningen att närvara vid inledningen tillsammans med hennes fetlagda och surikatliknande rådgivare. Någon kommer kokas levande i ånga och arbetarnas änglar sänds iväg på en välförtjänt semester. Allt på en förmiddag.
Kurragömmaklubben går återigen på sparlåga, vi är få och vi gör annat. Men då och då spritter det liv i oss likt reanimerade kroppar som sakta släpar sig mot närmsta bebodda område för att festa på mänskligt kött. Nu är ett sådant tillfälle. Jag vet inte om den svarta magin kommer vara tillräcklig för att hålla oss vid liv ända till mål, men jag hoppas det. Festen som väntar där borta, innanför stadsmurarna, är för lockande för att missa. För att ta oss dit behöver vi all hjälp vi kan få. Kurragömmaklubben kommer alltså behöva all form av uppmuntran som kan upplåtas. Det jag lovar är att hålla mig vid liv så länge jag bara kan, och när magin sipprar ur kroppen på mig ska jag dra mig fram så länge det går på ren viljestyrka. Förhoppningsvis överlever liket och kan fortsätta med ännu mer energi efter det.
Kykladerna är omreviderad, inledningen är helt omskriven till det bättre och en lista med illustrationer och hjälpmedel är upprättad. Det känns väldigt bra. Nya karaktärsbeskrivningar är gjorda. De gamla, som baserar sig såklart på karaktärsbeskrivningarna från föregående scenarion i serien är ett minne blott. Karaktärsgreppet är kanske inte speciellt revolutionerande, men i alla fall förenklade, mer lätthanterliga och öppna för mer egen tolkning. Så var står vi då i allt det här? När finns Kykladerna att spela? Det vet jag faktiskt inte. Jag skulle säga att vi är halvvägs till speltest. Förhoppningsvis tar det inte ett år att färdigställa det som återstår tills dess.
Tyvärr verkar Twingly ha gjort om sina tjänster så källan finns inte mer. Förbenat synd tycker jag.
Har satt upp en kanal på twingly med RSSflöden som rör rollspel i stort. Men det finns ju massor med mer. Så tipsa gärna om fler bloggar/sidor som borde vara med. Kravet är att det ska finnas ett RSSflöde som vi kan länka in. Jag adderar dom så fort jag kan. Sprid gärna kanalen vidare. Kanalen finns här:
Likt Hindenburg kraschar vi och förtärs i ett enda stort moln av eld…
KurragömmaKlubben kommer inte närvara på årets GothCon med solnedgång över Kykladerna. Vi ber om ursäkt för det. Arbetet med scenariot är inte över för det. Utan det kommer att arrangeras förr eller senare. Vi får återkomma om det. Mer info kommer.
Mer än två månader har gått sen vi sist skrev något här. Främst beror det på en liten Saga som tar upp mycket mycket tid. Men självklart händer det saker på kurragömmafronten också. Sen sist har vi skissat ut ett nytt projekt. Men främst har det filats på konventsscenariot Solnedgång över Kykladerna.
Vi kommer försöka uppdatera löpande här på bloggen, bland annat även med speltestdatum eftersom vi vill hinna få möjlighet att låta alla som ska spelleda scenariot att få spelat igenom det minst en gång. Är man intresserad av att vara med på ett speltest och/eller att spelleda är man välkommen att höra av sig till oss.
GothCons hemsida har äntligen lagts upp också, den har vi väntat på. Tyvärr verkar foldern vara lite försenad, men man kan inte få allt.
Till nästa gång lämnar vi er här med en liten teaser från min kollega Jaroslav Karlsson som har tagit fram ett första utkast på en illustration till scenariot.
Den 18:de november i år publicerade the daily mail en artikel där man lite skönt spekulativt funderade på om Hitler egentligen planerade att anfalla London och New York i UFOn. I führerns hemligaste av vapen, SchicksalSaucer der Himmel.
En artikel där man klistrat in ett järnkors på en gammal illustration av ett ufo, för att man tyckte det såg lite fräckt ut. Egentligen handlade artikeln om en bok där en polsk författare ansåg sig ha bevis för att tyskarna inte bara hade planer på att bygga ett UFO, utan tt dom också hade kommit såpass långt att det faktiskt hade flugit.
Enter internet… som genom ett trollslag finns det nu massor med fina blogginlägg om att tyskarna verkligen flög med UFOn.
Kanske att det här egentligen bara är ett PRtrick för den fantastiska Iron Sky, vem vet. Men lite fint är det ändå. Verkligheten vinner ibland trots allt.
I vilket fall, jag hade gärna spelat scenariot där man ska rädda London från flygande mysteriska objekt fulla med arga tyskar. Det låter ju faktiskt precis hur fantastiskt som helst.
Förresten, SchicksalSaucer der Himmel kan grovt översättas till Doom saucer of the skies och myntades av Boing Boing. Men visst hade det varit ett fint namn på ett hemligt tyskt vapen anno 1944?
Håll utkik för snart lägger vi upp teasersidan för vår kommande ångfantasi. Komplett med blurb och lite kärlek. Men nu är det som så att KurragömmaKlubben står inför ett omöjligt val. Vad ska scenariot heta? denna knut som håller samman ”En pakt av ånga”med ”Casus Belli – den ljusnande framtid är vår”?
Namn har makt, man ska inte tro något annat. Och även om vårt arbetsnamn Yippie-Kai-Yay Ὅμηρος på många sätt är talande så är det svårt att säga. ”Vad ska ni spela? Vi ska iväg och spela Yippie-Kai-Yay *hrmmkl*”
Så nu vänder vi oss till er för tycke och fundering. Vi lovar att ta era kommentarer i åtanke. Och kanske att vi ignorerar dom helt.
Som det är i skrivande stund finns följande förslag på pappret:
Fiat Lux
Zorba Kill
Prussia rides again
Preussisk sommar
Min stora feta ångdrivna grekiska [insert contraption here]
Fara på irrfärd
Och självklart gillar vi undertitlar.
Bland de som kommer in med förslag väljer vi ut någon som vi ärar, hyllar och ger ett fint pris.
Men för att ni inte bara ska behöva arbeta denna härtliga fredag bjuder vi även på lite länkkärlek.
Hur skulle stjärnornas krig varit om det var en 3Dfilm från femtiotalet kanske ni har undrat?
Undra inte mer…
Jag har tidigare skrivit om spelet Demon’s Souls. Ett spel som gjort det till sin plikt att vara frustrerande, oförlåtande och kryptiskt. Ett spel som tvingar spelaren att prova sig fram. Ett spel som förväntar sig att du ska dö, och som dessutom förväntar sig att du ska gilla det. Demon’s Souls är spelet som försöker uppfostra dig genom att se till att du klarar en motgång. Och om spelet kunde ge dig elchocker för att du vill lägga ifrån dig spelkontrollen så skulle det säkert göra just precis det. Och vet ni vad? Jag skulle gillat det ännu mer.
Michael Abbot, en lärare som lär ut det fantastiska ämnet datorspelens historia, har en blogg, the brainy gamer som definitivt är läsvärd om man är intresserad av speldesign och narrativ i spel.
I en av sina senaste poster behandlar han det faktum att spel förr och spel nu är två helt olika typer av kaka. Förr fick man, likt demon’s souls, sätta sig in i ett störtre sammanhang än idag. Spelen hade lager på lager av information som endast den mest inbitne kunde komma åt. Jag minns fortfarande spelet Captain Blood till commodore 128 som vi aldrig riktigt förstod. Och även om långt ifrån alla spel förr hade detta lager på lagertänk var det ändå rätt vanligt.
Michael skriver i sin blogg om en av de uppgifter han brukar dela ut till sina studenter, att spela Ultima IV. Ett spel som bröt konventioner. I en tid där datorrollspelen följde en given mall. Du skapade din karaktär, rullade stats och fick klara direktiv om hur du skulle rädda världen så gjorde Ultima IV något nytt. Du fick ranka åtta dygder och baserat på vad du gjorde för val fick du din karaktär färdig med yrkesval och rubbet. Spelet gav dig heller inga tydliga direktiv om vad du skulle göra utan dina val skulle leda dig till att bli en avatar, en dygdernas förkämpe. Och först när du uppnått ett dygdefuyllt leverne och samlat på dig ett antal reliker kunde du ge dig ner till avgrunden och uppnå full Avatarstatus.
Så hur tas ett sånt spel emot idag, 22 år senare? inte speciellt bra alls tyvärr. Eleverna fick fem dagar på sig att spela spelet. Här följer några kommentarer som eleverna fällde efter kursen:
I’ve been very confused throughout the entire experience. I’ve honestly sat here for hours trying to figure out what to do and it just isn’t making much sense to me right now.
When I start a game I like to do it all on my own, but it’s been impossible to do so with Ultima. I’ve asked friends for help, looked up FAQs/walkthroughs, and even searched for Let’s Play Ultima 4 on youtube and am still uncertain as to how to get further in this game.
Yeah, I still have no idea what the main goal is. I suppose it’s to basically find out what the purpose of the Ankh is. But I see no way of furthering that goal.
I tried for awhile without any walkthroughs to get the full gamer experience sort thing and within the hour I gave up because of a combination of bad controls and a hard to get into story for me at least. It reminded me of a bad runescape.
i dont quite understand the concept of the game. i believe my main confusion is the controls and how it displays what you have done and how you moved. im not used to rpg’s and i dont like them to much. i hope to find out how to move forward,but so far no luck.
How the hell do I get out of here after I die?
Är vi så vana idag att all vår underhållning är färdigtuggad? Rälsade shooters och klichéartad handling säljer mer än någonsin. Vill vi verkligen inte ha mer? Å ena sidan blir jag lite rädd, å andra sidan finns det mindre och mindre tid över att spela spel som kräver för mycket engagemang.
Läs resten av artikeln hos Brainy Gamer
Nästa vecka är det read an rpg book in public week och i min post på ämnet nämnde jag ett kaffe som gav läsare av rollspelsböcker en gratis kaffe vilket jag tyckte var sympatiskt. Men jag ångrar mig nu.
Ett brädspelskafé i Toronto som utöver att ha gott kaffe, får vi hoppas, har 1500+ brädspel i lokalerna och deras personal hjälper till med regler och instruktioner till sina gäster.
För en mindre summa får man spela ett av kaféets spel. Enligt Snakes and lattes kommer de snart att börja köra temakvällar och införa ett hyrsystem så att man kan ta med sig ett spel hem och spela med vännerna i hemmamiljö.
Som en brädspelsbar på konvent fast alla dagar om året och med bättre tillbehör. För även om man på rätt många kafé idag kan spela både bräde och råttfällan skulle jag gärna lägga ett par timmar valfri dag i veckan på att gå till ett brädspelscafé.
Någon som vet om det finns något ens snarlikt i göteborg? Speltisdagarna på Cello var trevliga, men pågår det fortfarande?
Rymdhoppet skulle snart inledas, alla satt krampaktigt beredda på vad som skulle ske… Och så var vi iväg. En febril aktivitet startade på bryggan, det kontrollerades resurser och snabbt börjades det diskuteras övergripande strategi. Och så kom det vi alla fruktade, en varningssignal ljöd, systemet vi hade hoppat till var fullt med intergalaktiska faror. Vår strategi rasade samman och ett totalt kaos utbröt. Kommunikationsofficer Stattin försökte febrilt få både kaptenen och resten av besättningen att hålla käft. Kapten Nyman försökte förtvivlat förstå vad det var kadett Hellström ville och jag försökte bara fly undan till ett eget hörn av vårt skepp. Kanske för att dö och kanske för att rädda våra liv. Ingen visste egentligen vad någon gjorde…
Ja ungefär så kan man sammanfatta mitt första parti av Space Alert. Och såhär i efterhand kan jag meddela att min flykt ner i maskinrummet inte resulterade i någon räddning av vårt skepp. Hela partiet tog sisådär en femton minuter, och efteråt satt vi alla och bara tittade på varandra och undrade vad som just hade hänt.
Efter en kort sammanfattning av vad var och en hade upplevt kände vi oss mer förberedda på vad spelet gick ut på och hur vi skulle kunna ”vinna” och så satte vi igång med ett nytt parti. Den kvällen spelade vi fyra parti. Och bara det första gick riktigt dåligt.
SVAR